mina ögonstenar

friden. tillståndet när kampen är över.

friden när det värrsta redan har hänt.

friden att inte oron finns kvar mer.

friden när hjärat brustit.

friden som den fina och starka.

den som övervinner allt.

friden som den rädda känslan över allt det som kan hända.

önskan att nå friden.

att vinna över rädslan och ångestens bojor.

friden att möta morgondagen.

friden att se ljuset i det mörka.

stirrar ner i asfalten

den är mörk och blöt

försöker lyfta blicken men hjärtat är tyngt

räcker jag till för dig?

kan jag rädda dig?

vet du att jag älskar dig?

jag vill att du ska finna ro, men hur?

jag vet att jag inte borde bära bördan men när dina ögon svämmar över av tårar gör det ont.

försöker lyfts blicken men det är tungt idag

den gör ont i bröstet

så många beslut att fatta

ångest att möta

tårar att gråta

skratt att skratta

prestationer att ta mig an

det är de som är livet

hur jävligt det än är

känslan river i mig. maktlösheten som en blöt jävla filt.

älskade, ska du få frid en gång?

du är så klok och jag tycker att du förtjänar det.

önskar att se dig lugn och glad, vackrast.

älskar du dig själv?

på introduktionsmötet inför höstens kurs sades det: det är bara ni som vet varför ni är här. håll fokus och låt inget komma ivägen. först nu förstår jag hur kloka orden är och vad de verkligen innebär.

jag borde legat nerbäddad i min säng i helgen och i slutet på förra veckan. då hade kanske min förkylning vara borta nu. i helgen jobbade jag och pratade så mycket så att min röst dog. igår var det seminarum i Lund och tentan spikades. jag borde ha skrivit massor idag men krafterna är slut. idag har jag sovit. googlat inspiration och varit tyst. jag får jätteont i halsen av att prata. sedan så gör det jätteont att hosta. jag känner mig ganska kass. jag borde göära en massa och komponera en massa smarta meningar. men det går liksom inte. det känns som att jag är trött in i märgen.

jag har mig själv på stort allvar. jag är Hanna, seriös och duktig.

flippar inte ur.

planerar och tänker.

ruvar och gruvar på livet.

fassnar i de filosofiska träsken.

ibland skrattar jag allt för högt men sanningen är den att jag inte kan skatta på ett annat sätt.

ibland kommer duktig-ångesten.

jag frågan mig: kan jag göra detta, är jag duktig nog?

har jag det som krävs?

är mitt CV och hjärta tillräckligt fullt med erfarenhet?

det är läskigt att sedan upptäcka att endast om jag provar får jag veta.

jag har blivit tokig på att uppmärksammam månadsdagar. framförallt sedan olyckan. i tisdags fikade och drack vi kaffe som om det knappt hade hänt. då slog tanken mig att jag lika bra kunnat stått och stirrat med tom blick på en gravsten för att tända ett ljus.

de senaste två månaderna har jag flertalet gånger skrattat ett gurglande skratt som fått tårarna att rinna. på mellan och kanske framförallt under högstadiet skulle den typen av skatt inte accepterats. det skulle ses som allt för högt och störande. idag är jag 25 år och jag vägrar att kväva mitt skratt för att bli något jag inte är.